Här är jag, Sigrid aka. Jordmor Värmland. Jag bor i Karlstad tillsammans med min man Oskar, våra barn och vår hund.
Förutom allt som rör graviditet, födande och föräldraskap – som är mitt stora intresse i livet – så älskar jag även att spendera tid på olika sätt i naturen och med djur, och att sitta i samtal med människor, både nära och kära och nya bekantskaper, med ett gemensamt flöde av reflektion kring alla möjliga aspekter av livet.
Men kanske mest av allt älskar jag att lyssna på människors egna berättelser och levda erfarenheter, speciellt när utrymme hålls för den som delar med sig att göra det utan oro att bli dömd, bedömd, avbruten eller invaliderad utan kan berätta fritt. Jag tror att historieberättande är en oerhört viktig del i våra gemensamma behov som människor, och som försvunnit någonstans på vägen i det moderna samhället.
Så vem är jag som jordmor? Jag skulle säga att hela mitt.. jordmorskap (var det inte ett ord så är det ett nu) bygger på att jag ser på graviditet, födande och föräldraskap som så mycket mer än något fysiskt en ska ta sig igenom. Det är så enkelt och så vansinnigt komplext på samma gång och det sker på så många plan inom oss samtidigt. Inte bara det fysiska i att ett barn skapas, växer, ska födas fram och sen ska allt bara tillbaka till hur det var förut fast med ett barn att förhålla sig till. Så som samtalen så ofta ser ut idag.
Jag ser på graviditet som något där det är meningen att vi ska kunna vända fokus inåt, tillåtas att förändras och därmed förberedas på inte bara födseln utan framförallt det kommande föräldraskapet.
Jag ser på födande som en passagerit där inte bara barnet föds, utan också vi föds in i en ny version av oss själva vare sig vi vill eller inte. Att en grundläggande del i mänskligheten är att födande inte ska vara något att överleva eller ta sig igenom på lättast möjliga sätt – utan att vi ska komma ut på andra sidan med en känsla av att kunna klara av vad som helst – för att vi vågade möta och överlämna oss till intensiteten i födandet och lita på vår intuition och instinkt.
Och jag tror att det är den känslan det är menat att vi ska gå in i föräldraskapet med – en tillit till instinkt och intuition kring våra barns behov, och en tillit till att även när det är svårt att vara förälder så vet vi att vi klarar vad som helst.
För mig innebär den här grundsynen också att min fasta åsikt är att alla har rätt att gå igenom födande på den plats som känns tryggast för en själv, och då ha de människor omkring sig den födande själv valt som en känd och fast punkt och som kan stötta och guida vid behov.